Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känslor af tacksamhet och aktning? Jo, men ehuru hon
många gånger hört omtalas hans stränga rättrådighet, hans
allvarliga fordringar på en makas oförvitlighet, valde hon
att tiga. Borde hon då beklaga sig öfver att denna på
kärlek så slösande natur nu inneslöt sina skatter, liksom sitt
svikna förtroendes klagan? Nej, hon borde det icke, ty en
allvarlig mans bön om en redlig uppriktighet hos den qvinna,
som han väljer till maka, må ingen rättrådig qvinna
undandraga sig att besvara: förr eller senare komma eljest
dessa småhemligheter att kasta sina skuggor öfver hennes lif.
Amelie uppsteg med det fasta beslutet att under dessa
tvenne år lefva, icke i enslighet såsom en botgörande qvinna,
beredd att af verlden kanoniseras som ett helgon, utan
såsom en qvinna med upprätt hufvud kan låta se sig i
verldslifvet — ty ehvad hon än felat mot sin make och deras
gemensamma frid, fans ingenting i hennes lif att rodna
öfver. Dessutom visste hon väl att det enda möjliga goda
intryck, hon nu kunde göra på honom, vöre det af sans
och beherskning, så att ingenting komme ut i deras
umgängeskrets.
Hon klädde sig skyndsamt, visserligen med feber i
hvarje puls, men dock med vald omsorg; och när hon mötte
sin man i frukostrummet, sade hon med ett lugn, som
kostade henne oerhördt: “Ursäkta den sena frukosten, min
vän — jag har försofvit mig.“
“Jag också!“ svarade han. Och den ljumma tonen
lät redan naturlig.
Amelie ryste och brann.
Kaffet uppslogs och dracks för syns stull. Och för
syns skull underkastade man sig sedan — såsom förut är
nämdt — samma tvång...
... Ändtligen nalkades nu de tvenne åren sitt slut,
och Amelie hade derunder mer än en gång prisat Gud att
han så tidigt tagit bort det enda barn, han skänkt henne.
Huru helst hennes lif nu komme att gestalta sig, skulle
Georg ej behöfva fästa afseende på något annat än dem
sjelfva. Och hade hon ej nu lidit ett sä bittert straff att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
