Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barackens son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
servering icke undlät att lägga drickspenningar på brickan,
alltid förhöjda, utan att Clara mera tvekade att plocka upp
dem. Deri var ju alls ingenting ondt, och hon kunde rätt
snart låta sy sig så vacker klädning, som hon någonsin
önskade.
Men naturligtvis kunde ej husets åldriga tjenarinnor
se Claras skönhet, friskhet och behaglighet utan någon
liten afund — ty hvarför lät ej kammarherrn någon af dem
få servera tét — och då husmamsellen en afton tog bort
sockerskålen och fann en förirrad specieriksdaler, som Clara
i förvirringen ej hunnit raffsa med sig, när hennes nåd så
oförmodadt trädde in i salen, så nickade hon, tog upp den
utan ett ord till Clara och gick rakt in till hennes nåd
följande morgonen, då hon visste att denna var ensam.
“Kors, är hammarherrn redan utgången — jag ville
annars lemnat honom den här riksdalern, som han väl af
misstag kommit att lägga på tébrickan i går.“
Hennes nåd blef blossande röd.
“Var mamsell inne med tét? Jag trodde att Lundgren
alltid hade den befattningen...“
“Lundgren, hennes nåd? Men hennes nåd vet väl att
det alltid är Clara, som lagar till kammarherrns té inne
hos honom.“
“Clara — nå, ja... det är just detsamma hvem som
gör det“... (men hennes nåd blef det oaktadt blek som ett
lärft)... “Och ... och penningarna?“
“Dem lägger jag här, hennes nåd... jag vet icke alls
meningen med dem!“ Och mamsellen försvann.
Under en stund gick den häftiga qvinnan fram och
åter på golfvet. Hon var mycket rädd att göra sig löjlig,
mycket rädd att någon skulle lära känna den vilda
svartsjuka, som från detta ögonblick till fullt lif vaknade mot
hennes tjenarinna, och mycket rädd att hos sin man
förlora det välde, hon trodde sig ega, om hon förrådde sina
känslor och misstankar. Men åter: att ingenting få veta
om dessa penningars ändamål! Hade det varit första
gången? Hade Clara varit nog hederlig att ej låtsa se dem?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
