Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Glanshammars kontrakt - Axberg och Hofsta med Dylta bruk - Komministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
eländet led äfven hans gamle hederlige klockare af samma
förargliga åkomma; han var stendöf. Denna ömsesidiga
olägenhet gjorde, att gubbarne voro mycket högröstade,
när de träffades, samt förde ett förskräckligt väsen i’
sakristian om söndagsmorgnarne, när de skulle samtala
med hvarandra om dagens ämbetsgöromål och öfriga
angelägenheter. En gång spelade dem deras lyte ett svårt
spratt. De blefvo, sannolikt, utan att de själfva tänkte
därpå, de agerande personerna i ett mycket komiskt
in-termesso i själfva kyrkan midt under pågående gudstjänst.
De spelade "de båda döfve" så naturtroget som möjligt
inför en mycket animerad publik.
Händelsen, som ännu bevaras i de gamles minne, har
ägt följande förlopp: Pastor Ullström stod för altaret och
hade nyss läst episteln samt väntade på, att
gradualpsal-men skulle spelas. Men vänta fick han. Klockaren satt
lugn på sin läktare, vare sig han tagit sig en slummer
eller annars var frånvarande med sina tankar eller,
såsom sannolikast var, alls ingenting hört. Han satt nu
och väntade på, att pastorn skulle läsa episteln. Den
egendomliga tystnaden bröts först af klockaren, som
ropade med dundrande stämma från orgelläktaren:
— Pastorn skall läsa episteln!
— Det har jag gjort! Klockaren skall spela
gra-dualen! skreks lika högröstadt från altaret.
— Ne-hej!
— Jo-hoj! o. s. v.
Om åhörarne skulle hafva brustit i den andakt, de
varit skyldiga rummet och den pågående förrättningen
vid detta tillfälle, må man ej för strängt klandra dem.
De gamla gubbarne spelade under största allvar och
mycken ömsesidig förtrytelse "de båda döfve", allt under
det de med kraftiga stämmor replikerade hvarandra med
de nyssnämda för situationen föga lämpliga responsorierna.
Den aktning, U. åtnjöt i församlingen, såväl på grund
af sin ålder som sin hedrande vandel, gjorde, att saken
aldrig anmäldes i domkapitlet. Men nog smålog en hvar
i mjugg på de båda hedervärda gubbarnes bekostnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
