Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 18. Tomas (1430—1443)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
nare såsom Karl Knutsson, Erik Puke ocli Tomas Simonis,
den gamle allvarsamme Strengnäsbiskopen, hvilka aldrig
tröttnade att påminna konungen därom, att han skulle
“styra land, slott och Upsala öde med inländska män“
och hvilka slutligen, när alla påminnelser blefvo utan
verkan, åvägabragte det beslut som på herremötet i Sö-
dertelge 1438 föreläde konungen att, om han icke inom
12 veckor infann sig vid Mora stenar att där stånda an-
svar för sin regering, han ovilkorligén skulle afsättas.
Biskop T:s lefnadsafton fördvstrades genom en hän-
delse, som för hans sanningsälskande och rättrådiga sin-
nelag kändes djupt kränkande. Han säger själf, att han
efter den händelsen icke haft någon glad stund. Det var
den trolöshet, hvartill den efter konung Eriks afsättning
till makten komne marsken Karl Knutsson gjorde sig skyl-
dig mot den frihetsälskande, men orolige Engelbrektsvän-
nen Erik Puke. Biskop T. hade jämte Karl Knutsson m. fl.
varit en bland dem, som satt sin heder i pant, att intet
ondt skulle hända Puken, därest han infunne sig till för-
likning hos Karl, där han för tillfället vistades på Västerås
slott. Men när den gifna lejden “till stor och outplånlig
sorg“ för Tomas försåtligen bröts af marsken, hvilken lät
fängsla sin afundsman och sedan döda honom, så fick
marsken uppbära stränga ord, hvaruti biskopen icke blott
förebrår honom hans trolöshet mot Puken, utan äfven be-
gagnar tillfället att klaga öfver något förfång på kyrkans
område, som Karl Knutsson dristat företaga sig, han som
en gång i vredesmod slungat denna djärfva hotelse i an-
siktet på de mäktiga prelaterna, “att han skulle göra det
som skulle spörjas i hundrade år“. Det ligger därför ett
djupt allvar i livad biskopen skrifver till riksföreståndaren:
“när vänner skrifva eller tala sinsemellan, bör allvar fram-
gå och smicker tillbakagå. Käre Karl, jag tackar dig för
vänskap, som du har bevisat mig till denna dag. Jag
skref dig till, att man ej skulle försmå en fattig vän och
ej en liten häst, ty de kunde ännu göra en liten hjälp,
när så behöfdes. Så frälsade råttan lejonet med liten
makt och god vilja. Du håller dig anten för mera än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
