Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 35. Karl Lithman (1674—1686)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
2:dra gången *) efter reformationen “får helsa en stiftets
son såsom sin andelige fader“. L. adlades 1682 med bi-
behållande af sitt namn och afied i Strengnås natten emel-
lan den 14 och 15 okt. 1686.
Lithman beskrifves som “en stilla och fridsam man,
hvilken, ehuru han var väl till ålders kommen, när han
tillträdde, likväl förestod sitt biskopsämbete med vaksam-
het, omsorg och försiktighet“. Hedrad med uppdraget att
1664 intaga en plats i den rätt-trogna kommission, som
hade att döma öfver den synkretistiske Terserus, gjorde
han äfven där bland de upphetsade sinnena intrycket af
“en laglig (foglig) man“. Han synes sålunda i visst hän-
seende hafva blifvit för stiftet hvad Paulinus förutsade: “en
berömlig man“. Men af det “kvicka snillet“, som denne
vördige fader tyckt sig spåra hos skolpilten, varsna vi ej
några ovanliga spår under hans mandoms och ålders verk-
samhet. En af hans minnestecknare, som annars icke var
njugg på ros, tyckes äfven hafva varit medveten om denna
Lithmans svaga sida, då han till den nakna, skelettartäde
meritförteckningen fogar följande något egendomliga tirad:
“en laglig man, öfvermåttan blek fysionomi, grått vackert
skägg samt brukade karduansstöliar“. Den bleka fysiono-
mien med det intetsägande uttrycket möter oss ännu från
ett hörn i konsistorii sessionsrum vid sidan af Erik Ben-
zelii intelligenta och kraftfulla gestalt; karduansstöfiarnes
glans har ej fått följa med porträttet, men svagheten för
en något prålig utstyrsel framträder bjert ibland de öfriga
biskopliga bilderna i deras enkla mörka dräkt.
Intet ondt uti att vara mån om ett visst “decorum“
och att söka få “hyfs“ på sina kolleger, för hvilket man
vet att Lithman kämpade som professor i Upsala och hvilket
nog ock var behöfiigt på en tid, då mången af de lärda
herrarne så fördjupade sig i forskningen, att de begapades
som vidunder i Stockholm, när någon gång deras väg förde
dem dit. Det behöfver därför ej väcka någon förvåning,
om han, “professorn i karduansstöflarne“, kände sig en
*) Biskop L. Wallius var den förste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
