Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 36. Erik Benzelius (1687—1700)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Efter en kristlig beredelse afsomnade han lugnt och
fridfullt. Om hans sista kamp berättar sonen Erik: “1709
den 24 januari om aftonen, när jag var hos min käre Fa-
der och stått vid sängen på en stol och talte vid honom,
började han klaga öfver sin långsamma sjukdom och hvarje-
handa svårheter. Då sade jag: Ett Guds barn måste blifva
pröfvadt såsom genom eld. Han svarade: Jag har haft
mycket i dessa dagar att göra med denna elden; kan uti
mina fantasier inte få så alldeles klara concepter, men
har mycket som bryr mig, så att jag ofta måste säga:
gaek ifrån mig, satanas! Jag har tänkt så: skall jag nu
börja läggia mig i disput med honom, det står jag intet
ut med; jag kan intet hålla mina tankar så länge tillhopa;
därför måste jag rent af visa honom ifrån mig. Jag sade:
käre Fader, var så gunstig och säg mig, hvaruti, på det
jag måtte hafva den lyckan att åtminstone i tid förse mig
med nödige vapen, om ock jag en gång skulle bli ansatt;
ty han lärer ej skona mig, om han ej skonar eder, min
käre Fader, som är en sådan Guds man. Det hafva mig
förekommit, sade han, några “dubia de universalitate grå-
tt*1 Divina»“, och sätter fienden mig häftigt an. Jag sade:
vi hafva sä fasta och oryggliga löften, att Gud vill ingen
syndares död m. m. Jag tryggar mig ock därvid, sade
han, och vidare: llppehålt oss, Herre, att vi måge lefva
m. m. Ja, svarade jag, det är vår fiendes största id, att
fa Guds ord utur vägen för oss; och sker det, har han
spelet vunnit. Han sade vidare: det är sannt, däruti ar-
betai han häftigt; men, Herre, tag icke ditt ord ifrån minom
mun, och låt mig icke fela om mitt hopp. Det vill vara
mycket, sade jag, att kunna trösta sig och andra uti an-
fäktningar; därtill behöfves mera än som bara läsandet af
Theologien etc. Ja, sade han, det är mycket att rara en
rätt prest, och fordras en bepröfvad tro och förfarenhet därtill;
många löpa till en tid med slaka tömmar, men de få se-
dan se, huru det bekommer dem; ingen annan grund kan
läggas än den som lagder är, Jesus Kristus; däruppå
bygges silfver, gull, hö, strå m. m. Sedan började han
att fiåga mig om Joh. Chrysostomo de Sacerdotio, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
