Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 40. Erik Alstrin (1749—1762)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
superintendent i Karlstad. Ar 1(42 utnämdes han till bis-
kop i Vexiö för att, i sin egenskap af utstiftes och främ-
ling — och därtill var A. ej släkt till något enda af stif-
tets presthus —, göra ett slut på den nepotism, som
genom konservering och gunstlingsskap undei föietiäda-
rens, biskop Humbles tid varit rådande vid befordringar
i Vexiö stift; äfven där tillstyrkte han saktmod mot pie-
tisterna. År 174S den l7;„, erhöll A. — domprosten O. F.
Ljungberg i Strengnäs innehade l:sta rummet — “icke
utan samtliga presterskapets glädje och vördnad14 full-
makt på Strengnäs biskopsstol, som han tillträdde 1749 och
hvarest han stannade till sin död den 4 nov. 1762, erhål-
lande under tiden förslagsrum till biskopsämbetena både
i Västerås 1751 och Upsala 1757; han undanbad sig båda,
äfven den sistnämda befattningen, på grund af sin fram-
skridna ålder och sin ofärdighet, som tvang honom att
under de sista åren af sin lefnad gå på kryckor.
A. var en lärd och mångsidigt bildad man. Vi hafva
talat om hans sans och saktmod i sin tids religionsmål.
Det låg i hans natur att vara mild och vänlig mot alla,
deltagande och hjälpsam mot nödlidande. En prestman,
kyrkoli. Halling i Torsåker, omtalar för biskopen, att han
“på ett oförklarligt sätt förlorat en ansenlig bancosedel
och därtill åsamkats mycken skada genom en eldsvåda."
Biskopen föreslår då vid prestmötet 17o,‘5 att clerus ge-
nom sammanskott ersätter Hallings förluster och gifver
själf ett godt exempel. Han manade till ifver för folkun-
dervisningen, anvisade därtill apostladagarne, trodde sig
därutinnan finna ett kraftigt botemedel mot den tillväx-
ande brottsligheten i landet, hvaröfver hofrätterna klagade.
Till sin personlighet ägde A. både som ämbetsman
och i sitt enskilda lif ett behagligt och vinnande sätt,
som gjorde honom “afhållen öfverallt, där han verkade,
och saknad öfverallt, där han flyttade. Stilen, som mån-
gen förmenar röja karaktären, utmärkte sig hos A. genom
en lätt hand och ett skönt framställningssätts
Som riksdagsman stod A., i motsats till sin kraftfulle
efterträdare på Strengnässtolen, i Hattarnes led, men upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
