Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 40. Erik Alstrin (1749—1762)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
fradde alltid såsom tolk för mildhet och skonsamhet vid
de politiska förföljelser, som voro oskiljakttiga från tide-
hvarfvets partistrider. Vid 1741 års riksdag erhöll A. pres-
teståndets uppdrag att jämte en annan af ståndets leda-
möter, till fröken Hedvig Ulrika Taube, vigd a latere med
Fredrik I, frambära ständernas förebråelse för hennes
brottsliga förhållande till konungen, en skrapa, som genom
Alstrins saktmod biet mycket mildare, än ståndet ämnat
henne. Han skulle föreställa “Fruentimret qiuestionis 1)
att hon är en offentlig synderska, som gör offentlig för-
arrgelse; 2) att hon bör närmare betänka hvad dess tim-
liga och andliga välfärd tillhörer; 3) besinna det hon med
sitt uppförande bedröfvar H. M:t drottningen1’ o. s. v.
Alstrins egenskaper gjorde att han vid det s. k. Dal-
upproret 174.’! användes som en lugnande fredsmäklare.
I Dalame hade nämligen uppstått ett missnöje, som slut-
ligen utbröt i ett farligt uppror. De 500 rekryter som då
skulle föras öfver till Finland att fylla de luckor, som sla-
get vid Villmanstrand och sjukdomarne i Fredriksharnn
gjort i Dalregementets leder, medförde en missnöjd sin-
nesstämning, som i Stockholm genom uppvigling af andra
missnöjde upptändes till trotsig olydnad mot befälet. Re-
kryterna vägrade gå ombord på fartygen; de ville ej gå,
förrän konungen själf anförde dem; de ville ej veta af
mer än en Gud och eii själfrådande konung. Fåfänga voro
offieerarnes föreställningar; våld måste användas, då de
ändtligen läto föra sig ombord. Men dalallmogen där-
hemma, fäder och bröder, hotade att draga ut och “runka
perukerna af herrarne i Stockholm och klippa vingarne
på adeln, på det att de skulle få en kung och icke så
många.11 I denna villervalla sändes jämte hofpred. Troi-
lius dåvarande Vexiöbiskopen Erik Alstrin till Dalarne att
utforska tillståndet och lugna sinnena. Genom kloka och
sanna föreställningar visade han dem, att den fara, hvari
folket trodde sig själft och hela landet sväfva, endast var
en tom inbillning. “Varen lugna, ingen fara är å färde,“
tillsade han dem. Den kända och älskade stämman vann
gehör; folket trodde honom, som de hade i kärt minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
