Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 46. Hans Olof Holmström (1839—1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
het och mildhet i lynnet, som vänligt och beredvilligt
lyssnade till motsidans anföranden, skänkte livarje uttalad
åsikt dess tillbörliga aktning och som framför allt icke
tillät sig någon sarkasm eller bitterhet. Han var i detta
afseende mycket olik sina företrädare både i Strengnäs
och i Upsala. Thyselius var en despotiskt anlagd natur
och ärkebiskop Vingård ville gärna göra sin åsikt till den
enda riktiga, för hvilken alla skulle böja sig. Då alltså
Vingård var “bestämd, knapp, fåordig, mången gång kan-
tig och sträf, var Holmström alltid medgörlig, vänlig, åt-
minstone till en viss grad mjuk och eftergifvande.“ Denna
olikhet hindrade ej de båda utmärkta männen från att
vara förtroliga vänner. De förstodo hvarandra. Vingård
sade en gång i Holmströms närvaro: “ingen af oss duger
ensam och för sig rätt mycket; kunde vi gjutas tillsam-
man och de två människorna blifva en, så vore kanske
denna något värd.“ Den som “på nära håll såg de tvänne
åtskilda människorna och hade öga för en riktig uppfatt-
ning af dem båda, vet, att hvar och en af dem för sig
hade ett mycket stort värde,“ yttrar en man som stod
dem båda nära och blef deras efterträdare i Upsala, näm-
ligen Reuterdahl. “Leniter in modo, fortiter in re,“ tyckes
ha varit biskop Holmströms arbetsregel. Den tillämpade
han i all sin ämbetsgärning så väl i stiftet som vid riks-
dagen, öfverallt intagande en ledande ställning och läg-
gande i dagen stor förmåga att intränga i för hans äm-
bete främmande frågor, hvaruti han sedan rörde sig med
den största lätthet.
1 det enskilda lifvet var H., såsom i det offentliga, sam-
ma fromma, älskliga och vishetsälskande man. Hela hans
lefnad var ett rörande och oförgätligt vittnesbörd om sakt-
modighetens betydelse i (fuds rike, för hvilket han ock
verkade trofast och nitiskt. Ett af de mest framstående
dragen i hans karaktär var “den lugna fasthet och den
ädla högsinthet, som fordom kännetecknade det äkta ro-
marsinnet och som ännu allra bäst fostras under de klas-
siska studiernas allvarligt tuktande diciplin.“ Häraf torde
ock till icke ringa del kunna förklaras, huru hans andes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
