Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Domprosteriets kontrakt - Strengnäs stads och landsförsamlingar - Domprostarne - 26. Laurentius Andreæ (1524—1531)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
genomdrifva sådant, “som behagade Gud och alla kristna1’;
det gälde att med beslutsamt lugn föra fram kyrkans och
landets oafvisliga behof inför dem, som hittills från den
afiägsna norden aldrig förnummit annat än den mest slaf-
viska undergifvenhet; det gälde slutligen att våga under-
kasta sig alla de stränga domar, all den ovilja, som icke
allenast från Rom, utan äfven från egna landsmän, så väl
herrar som menige allmoge, skulle falla på hans lott.
Det var på ett sådant område, som den öfverlägsna för-
måga togs i anspråk, hvilken hans konungs skarpa blick
hos honom upptäckt, och den lärdom, som ställde honom
framom de flesta af samtidens män.
Att han under allt detta hann utföra det verk, hvarpå
hela kyrkoförbättringen hvilar, den första svenska öfver-
sättningen af Nya Testamentet 1526, visar, att han delat
den alla store mäns egendomliga förmåga att räcka till
för allt och för alla. Ändtligen var L. A. en bland dem,
som kraftigast medverkade till det lyckliga resultatet för
reformationen under de så viktiga midsommardagarne i
Västerås 1527; och man antager icke utan skäl, att L. A.
varit författaren af det regeringens andragande på nämda
riksdag, som riktade dråpslaget mot hierarkiens välde i
Sverige genom indragande till kronan af kyrkans, bisko-
parnes och klostrens öfverflödiga egendomar och svenska
kyrkans frigörelse från Rom. De här uttalade grundsatserna
tillhörde helt och hållet L. A. och voro hans redan för 3
år sedan, då han 1524 inför påfliga legaten Johannes hade
försvarat konungens berättigade anspråk på Vadstenabrö-
dernas silfverskatter och klenodier till användande för
rikets bästa. “Kyrkans penningar äro folkets11, säger han,
“ty ifrån folket hade de kommit — och var nöd på färde,
så borde de hellre användas till afhjälpande af svårighe-
ter och betryck än till prydnader och relikskrin.11
Emellertid blef kanslären föremål för mycken ovilja,
och det icke blott från herrarnes sida, utan ock från all-
mogens. För all oro i landet, allt kif och strid måste han
bära Skulden; den maktfullkomlige konungen vågade in-
gen förevita. T. o. m. den eljes så klarsynte biskop
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
