Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Villåttinge kontrakt - Årdala och Forssa - Komministrar - 10. Erik Thunman (1781—1832) - 11. Fredrik Vilhelm Vesterberg (1834—77)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obetydliga förmögenhet till den trolösas barn, allt vittnande
om en sällspordt ädel karaktär.
Ja, så lefde den gamla af världen förgätne pastor
Thunman, varande för mången, som ej kände honom, en
olöslig gåta, löjeväckande för en och annan, som dömde
mannen efter rocken, men stor i sin ringhet för den, som
trängt till kärnan af hans väsende, samt aktad och ärad
efter döden, icke minst af sina efterträdare på sacellaniet,
som hafva Tli. att tacka för, att de fått tak öfver hufvudet.
11. Fredrik Vilhelm Vesterberg (1834—77) f. 1795 2/i
i Salem. Föräldrar: inspekt. Hans V. och Petronella Holm-
berg. Stud. i Ups. 1815. Pvgd i Str. 18 16/s på kallelse
af friherrin. E. M. Lovisin f. von Höpken. Huspred. ib.
s. å. Past.-adj. i Järna 1819, i Turinge s. å. V. past. ib.
1820 och 23 kortare tider. V. past. i Halla 23. V. past.
i Lunda s. å. Past.-adj. i Ö. Vingåker 26. Åter v. past.
i Lunda 29. V. komm. i Råby 33. Komm. här 1833 6/s
på enhällig kallelse, tilltr. 34. Död 1877 som stiftets se-
nior, och hade då Thunman och Vesterberg innehaft denna
sacellani i sammanlagdt nära 100 år.
V. var ytterst konservativ och tålde ej nyheter och
förändringar, allraminst i sin omgifning. Denna konserva-
tism gick ända till det löjliga. Så förvägrades drängarne
att ur fruktträden nedsåga torra grenar; “allt skulle vara
som det var“. Hans gamla häst blef till slut så åldersti-
gen, att han ej kunde resa sig själf, när han gick på bete;
drängarne måste därför hvarje morgon gå till hagen och
hjälpa hästen på benen. Åkerbruket sköttes så, att de
närmast boningshuset liggande tegarne blefvo frikostigt
gödslade; de längst bort belägna åkrarne fingo intet. På
tillfrågan om orsaken därtill, svarade V.: “de ha aldrig
gifvit mig något, därför ger jag ej heller dem något“. Så
fingo ock prestgårdsbyggnaderna förfalla; äfven här “skulle
allt vara som förut“. — För öfrigt är att säga om V., att
han hade ett mycket barskt och stramt sätt att umgås
med sina sockenboar, synnerligen på ämbetsrummet, där
han likväl skötte sig med punktlighet och samvetsgrann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
