Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Villåttinge kontrakt - Årdala och Forssa - Komministrar - 10. Erik Thunman (1781—1832)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
bland annat aldrig bekväma sig att åka, när han vid pre-
dikoombytena skulle fara till Årdala 8 km. aflägsna kyrka.
I ur och skur, höst och vinter, liksom vår och solgassande
sommardagar färdades han alltid “per pedes apostolorum“
och höll ut därmed, äfven sedan han hunnit öfver 70-talet.
För att öka sin styrka, begagnade han sig vid dessa pro-
menader af den kuriösa idén att bära en stor sten ett
ett stycke på vägen. Denna sten visas än i dag och kal-
las “Thunmans sten“. Många ha försökt sig på den stenen,
men i sina ansträngningar att lyfta den endast framställt
bilden af ett försvagadt släkte.
Den originelle kapellanens lefnadshistoria har ock sin
lilla romantik, daterande sig från den gamle enstöringens
yngre och lyckligare dagar. När han strax efter ankom-
sten till Forssa förfallna kap.-boställe arbetade för sju för
att från grunden nybygga prestg. och ordna allt så pryd-
ligt inom och utom hus, gick han i de ljufvaste älskogs-
tankar och tänkte väl allra minst därpå, att han nu tim-
rade en ungkarlsbostad, där han ensam skulle åldras och
vissna bort. Men fästmön svek sin lofven och gifte sig
med en annan, och den öfvergifne komm„ som aldrig kunde
glömma sin hjärtans kär, fick ensam draga in i det ny-
bonade tysta hemmet. Kanske var denna otrohet det törne,
som gjorde lifvets väg för honom så bitter och kom ho-
nom att människoskvgg gömma sig i sin vrå af världen,
fjärran från allt umgänge med människor, och alldeles för-
neka sig den bekvämlighet, som han annars haft råd att
njuta. Alltnog, den unge, vänlige och belefvade pastorn
blef från denna tid en gammal knarrig enstöring, trumpen
och tvär samt fick en bestämd aversion för allt hvad kvin-
nor hette. Något agg mot den trolösa gömde han likväl ej
i sitt sinne. Tvätom tycktes hon alltjämt hafva ägt främ-
sta platsen därinne; han glömde henne aldrig. Ett rum,
som vid byggandet särskildt blef inredt och ordnadt för
henne, stod sedan som en helgedom, fin och smyckad, orörd
och oförändrad i 50 år, och dit fick ingen annan än han
själf tillträde. Före sin död testamenterade han sin icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
