Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Oppunda Västra kontrakt - Västra Vingåker - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
predikostil anföra följande från hans predikan på Lång-
fredagen: “jag står under min medlares kors och ser ho-
nom lida och dö. Min själ vare stilla som naturen under
en mild sommarnatt. Världens buller störe ej min upp-
märksamhet; ingen främmande tanke skingre min andakt.
En medlidandets tår ur mitt öga, en suck ur mitt bröst,
en bön om försonarens sista välsignelse utgöre i dag hela
vår andakt“ o. s. v.
Sådana fraser slogo an på mängden; djupare sinnen
tillfredsställde de ej. “Skördarnes“ skald, hvars känsliga
och blida sinne djupt var fästadt vid sin barndoms hem,
dess lugna frid och sköna natur, Johan Gabriel Oxenstierna,
vistades ofta på Skenas i Vingåker och hade såväl där
som förut vid det kgl. hofvet tillfälle att höra Jonas Dubb
predika. Han var i öfrigt också, säges det, personligen god
vän med D. Detta hindrar honom likväl icke att i sina
“Dagboksanteckningar" sjunga ut med sin mening. Så
yttrar han om en Dubbs predikan söndagen den 12 febr.
1769: “jag gick i predikan på slottet att höra mag. Dubb,
som gjorde prof att bli antagen till e. o. hofpredikant.
Hans predikan var den sämsta, jag någonsin hört och
bestod endast uti gamla oeh vanliga saker, om de rikes
frestelser och de fattigas afund, men sagda med de mest
högtrafvande ord och en orientalisk vältalighet. Två
gånger höll han på att komma af sig, och ändtligen kom
ett amen, förhastadt som jag tyckte, men nödvändigt att
draga honom ur faran och lika kärt för åhörarne som för
oratorn. Sedan han hela gårdagen skrutit öfver, hvad
lappri det hvar att predika på hofvet och i förtröstan på
sin skicklighet ej tänkt därpå förrän fredagskvällen, följde
nu ett så uselt slut på allt hans stora tal. Det roade mig
ej litet att se egenkärleken ödmjukas. Jag skulle önska,
att han af detta kunde lära, att han åtminstone ej är mer
än en annan vanlig människa, öfver hvilka han hittills,
med all den trygghet och stolthet som tillhör en äkta
östgöte, har ansett sig vida upphöjd“.
I enlighet med det aristokratiska åskådningssättet på
denna tid, var J. Dubb tämligen likgiltig för folkskolevä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
