Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Oppunda Västra kontrakt - Västra Vingåker - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
på fädernet och mödernet (hans moder Charlotta Nelander
var professorsdotter fr. Lund) af prestsläkt, härstammade
han i 4:do led från Änders Wåhlin (f. 1661, död 1725), kkoh.
i O. Stenby i Östergötland, som först tog namnet, af
Wårdnäs eller, såsom det på Östgötadialekt kallades,
Wålnäs, där fadern Jonas var bonde på drottning Kerstins
dagar. J. P. Wåhlins fader hade emellertid icke trampat
fädernas spår och blifvit prest, han var auditören vid
Söderm. reg. Arvid W., prestson fr Skabersjö.
Född 1786 10/4, är J. P. W. år 1801 på Linköp. gymn.
samtidigt med sin ett år yngre broder Karl Ludvig W.,
sedermera kkoh. i Karlshamn och sist bosatt på sin egen-
dom, det natursköna Hedlanda, i närheten af Gripsholm.
Bröderna följdes sedan som studerande till Lund år 1805
och firade på en gång sin hedersdag med att mottaga
lagerkransen år 1808, hvarefter deras banor gingo mer i
sär. Den yngre brodern gick ut på stiftet som tjänstgö-
rande prestman, medan Johan Peter gick den förnämligare
vägen, den akademiska, biskopsvägen, fastän han icke
blef biskop.
Närmaste anledningen därtill var den, att J. P. W.
stod så högt i gunsten hos den välbekante och vidt be-
ryktade Lundadomprosten Kristian Wåhlin, hans köttslige
farbror och själsfrände — ben af hans ben och kött af
hans kött. Den märklige mannen hyllade nämligen den
lilla nepotismen att par preférence gynna skåningar,
hvilka han kallade sina “landsmän1’, men däremot hålla
styft efter smålänningar, hvilka han — med eller utan
tanke på gammalt mellanhafvande dessa provinser emel-
lan — nära nog betraktade som usurpatörer från ett fien-
deland. Ej underligt då, om han gynnade tjocka släkten
och gjorde brorsonen Johan Peter år 1811 till sin docent
nästan mot dennes egen vilja. Det hjälpte ej, att den
unge mag. invände, att han ännu ieke sysslat med teologi,
samt att han fasthellre tänkt söka inträde i den filos, fa-
kulteten, där han som prseses belönats med betyget lau-
datur. Domprosten svarade: “hjälper icke; min vän må-
ste bli min docent; ty jag vet, han har godt liufvud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
