Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Nyköpings västra kontrakt - Nyköpings västra och Nikolai församlingar med Stjärnholms kapell - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
förtrodde den jägtade evang. kyrkans öden i Hans be-
skydd, som leder konungames hjärtan såsom vattubäckar.
Det öfverväldigande talet var slut och hans amen
hans sista amen i sin domkyrka — besvarades af ett djupt
och kraftigt amen i de mäktigt gripna åhörarnes hjärtan.
Men ryktet om det 11katterska talet11 nådde kungaborgen,
ty jesuiterna hade ögon och öron öfverallt.
’ Skyndsamt förfogar sig konungen till Linköping 1579,
åtföljd "bland andra af påflige kardinalen Antonius Posse-
vinus, som alltjämt uppretade konungens sinne mot bi-
skopen. Han kallar bisk.. inför sig i domkyrkan och an-
ställer med honom en sträng ransakning inför själfva
högaltaret.
“Ogillar du ännu liturgien?11 frågade konungen. Ltt
bestämdt “ja11 blef Martins svar.
“Anser du ock påfven, den hel. fadren, för antikrist?
“Det gör jag,“ svarade bisk. oförskräckt.
“Hvad göres oss nu mera vittne behof?11 utbrast vred-
gad kardinalen, såsom fordom Kajfas.
Konungen befallde honom nu att ikläda sig sin bi-
skopsskrud och sedan afkläda den och nedlägga densamma
på altaret till tecken, att han afsade sig ämbetet. Utan
häpnad och dröjsmål fullgör M. befallningen i konungens,
kardinalens och en talrik församlings närvaro, de förre
till glädje att bli kvitt en oböjlig motståndare, men till
stor sorg för vännerna af den evang. tron, hvilka intogos
af beundran för den ståndaktighet, deras biskop i denna
profvets stund visade. För 50 år sedan många gamla
mindes det ännu i Linköping — hade en annan biskop där
inför samma högaltare tagit afsked från sin domkv rka
och sitt land, det var Johannes Brask. Hvilken likhet i
karaktärens fasthet och hjältemod, men dock hvilken roll-
förändring mellan konung och biskop, då och nu.
Martinus bar sitt öde med jämnmod och räknade sig
denna smälek till ära, tackande Gud för allt, äfven därför
att han aktats värdig lida förföljelse för Kristi namns
skull. Kon. Johan fordrade ju icke hans lif, han nöjde
sig med att “uppspika den afsatte biskopens namn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
