Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1 Kapitlet. Krigets orsaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flere personer af konungens närmaste omgifning försökte
tillråda honom att sluta fred, men förgäfves. Slutligen nödgades
han dock lämna Pommern, hvilket omedelbart ockuperades af
fransmännen.
På ifrågavarande tid fungerade friherre Kurt von Stedingk
som svenskt sändebud i S:t Petersburg; han stod i det bästa
förhållande till kejsaren, och bemöttes af honom mera som en vän,
än som ett främmande lands sändebud. Denna begåfvade och
allmänt uppburne man ansträngde hela sin förmåga att för
konungen klargöra ställningens allvar, samt i det längsta
upprätthålla ett godt samförstånd mellan de båda länderna. Alla hans
bemödanden strandade likväl emot konungens halsstarrighet och
oförmåga att uppfatta vidden af de olyckor, hvilka han
härigenom framkallade öfver sig och sitt land.
Då man i Ryssland på hösten 1807 begynte sammandraga
trupper till finska gränsen, inrapporterade Stedingk därom redan
den 18 september, utan att denna underrättelse i ringaste mån
framkallade några som helst åtgärder från konungens sida. På
sändebudets förfrågan i Petersburg, hvad dessa truppomflyttningar
hade att betyda, svarades honom, att de endast gällde England, i
händelse nämnda land skulle göra ett anfall mot Ryssland vid
Finska vikens kuster.
Till Stockholm afsändes från kabinettet i S:t Petersburg en
uppmaning att förnya den s. k. väpnade neutraliteten af 1780 och
1800, men konungen ville ej höra talas därom, utan gaf ett
bestämdt afslag. Då Stedingk föredrog sin monarks beslut för
Alexander, förklarande att Sverige, på grund af finansiella svårigheter,
omöjligen kunde bryta med England, uppehöll kejsaren honom
länge med ingående bemötanden. Han framhöll å sin sida
nödvändigheten af ett tillmötesgående gentemot Napoleons fordringar,
såsom den enda utvägen för fredens bevarande. Rörande
truppernas koncentrering vid Finlands gräns, yttrade tsaren äfven, att
dessa mått endast voro försiktighetsåtgärder, tilläggande att han ej
hade smak för eröfringar. Slutligen förklarade kejsaren sig hysa
en uppriktig aktning och vänskap för konungen af Sverige. Trots
dessa förklaringar, undgick det ej Stedingks uppmärksamma
iakttagelse, huru genom Napoleons stegrade inflytande utsikterna
för fredens bevarande i längden minskades.
Omkastningen hos Alexander efter mötet i Tilsit var ej
allenast en yttring af en viss ombytlighet och osäkerhet i hans
karaktär, utan dikterades den därjämte af nödvändigheten, att upphjälpa
Rysslands af det senaste kriget uttömda krafter. Tanken på
krig med Sverige var för honom utan tvifvel motbjudande, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
