Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6 Kapitlet. Svartholm och Sveaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cronstedt i samma skrifvelse: »Jag tror mig i den delen hafva
förhållit mig på ett sätt, som jag inför Gud, konungen,
fäderneslandet och mig själf kan fullkomligt försvara . . . Eftervärldens
oväldiga dom och ett fredadt samvete skall likväl vara min tröst,
om samtiden skulle neka mig rättvisa.»
Cronstedts här anförda uttalanden tyda på, att han söker
förmildra sina handlingar genom att framhålla dem som resultat af
gjorda misstag. Att misstaga sig är ju mänskligt och kan drabba
en hvar, men fall gifvas, då misstagen ej kunna urskuldas endast
genom att medgifva desamma. Ehuru domen, som faller öfver gjord
gärning, i någon mån genom ett medgifvande bör kunna mildras,
kvarstår dock ett fruktansvärdt ansvar. Ty på den, som ikläder
sig ett uppdrag af riksviktig betydelse, har man rätt att ställa
fordringar, motsvavarande uppdragets bärvidd. Eftervärlden har
ofta tilldelat Cronstedt det hemska förrädarenamnet, men så länge
ej några tydliga bevis därpå kunna företes, synes ett dylikt
neddragande af hans minne vara oberättigadt. De felsteg man med
skäl kan tillvita honom väga tungt nog.
Tungt faller ansvaret äfven på medlemmarna i krigsrådet och
själffallet i främsta rummet på Jägerhorn, hvilken genom sina
intriger lyckades få alla under sitt fördärfliga inflytande. Hans
despotiska, härsklystna natur tålde ej någon motsägelse, utan kufvade
han hänsynslöst hvarje motstånd. Och han hade nog från början
klart för sig, hvad han åsyftade: Sveaborgs öfverlåtande åt rikets
fiender. Om de öfriga medlemmarna har en författare träffande
sagt: »Sveaborgs öfvergång var säkerligen mest en följd af
pultro-neri hos den så kallade krigskonseljen». Och i själfva verket synes
rädslan hafva varit en mäktig driffjäder hos flertalet af de män,
som togo på sig händelsernas ansvar. Hos några framträdde denna
känsla troligen som en orolig ängslan för landets framtid — bleka
gengångargestalter från själfständighetsdrömmarnas och
Anjalaförbundets tid. — Hos andra var det tankarna på egen ställning,
hvilka ingåfvo farhågor. Hos många sist och slutligen endast
personlig feghet, fruktan för fienden.
Att guldets förledande makt äfven spelade en roll i denna
tragedi, står utom tvifvel. Grefve Buxhœvden skrifver den 5 april
till krigsministern Araktschejeff, att han för vinnande af framgång
begagnat sådana personers bemedling, hvilkas tillgifvenhet han
lyckats vinna inom garnisonen. Om medlen yttrar han vidare:
»— — de äro oss ganska dyra och blifva ännu dyrare, men alla
dessa utgifter kunna aldrig komma i något slags jämförelse med
den stora vinst, som Sveaborgs intagande kan medföra». Slutligen
nämner Buxhœvden, att den extra-ordinarie summan tagit slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
