Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rullade en vagn fram, ur hvilken kapten Björnstjerna och en rysk
officer stego ned. De kommo från Klerckers högkvarter
medförande budskap om att ett stillestånd åter blifvit afslutadt i Olkijoki.
Budskapet var välkommet för båda parterna. General
Tutschkoff lät i hast anrätta en frukost i närmaste bondgård, dit han
inbjöd general Sandels jämte flera af dennes officerare.[1] Vänner
och fiender sutto snart vid de efter omständigheterna festligt
dukade borden och tycktes för tillfället ha förgätit all ovänskap.
General Tutschkoff visade en synnerlig uppmärksamhet mot
Sandels; drickande dennes skål yttrade han, att Sandels med skäl
kunde anse sig för den lyckligaste fältherre, som i senare tider
kommenderat en armé. Han hade gjort en lysande kampanj och
lyckliga omständigheter hade alltid kommit honom till hjälp vid
de tillfällen, då fienden genom sin öfverlägsna styrka kunnat
vinna någon fördel öfver honom. Härpå svarade Sandels, att han
skulle anse sig mera lycklig, om hans brigad ännu stode där den
stått i början af juni månad. Ryssarna ansågo detta dock vara
en omöjlighet i anseende till deras öfverlägsna styrka. En häftig
ordväxling uppstod i anledning häraf; »men allt slutade dock
väl», skrifver Björnstjerna, »och om jag minnes rätt besegrade
Sandels här ännu en gång sina motståndare, ty ryssarna stannade
under bordet».
* * *
Den åldrige general Klercker, hvilken efter Klingspors afgång
erhöll öfverbefälet i Finland, var ej heller vuxen en så
ansvarsfull befattning. Konungen visade ånyo med denna utnämning
sin fulkomliga oförmåga att fatta situationens kraf. Klerckers
energi hade under kampanjens vedermödor och motgångar
betydligt förslappats; han var ej längre densamma, som vid
Tavastehus djärft yrkat på strid och erbjudit sig »att med sitt hufvud
svara för en lycklig utgång». Den tid var äfven förbi, då man
kunde tänka sig en lycklig utgång; hoppet därom var numera
jordadt af alla. Utnämningen blef också en missräkning inom
armén, så aktad af alla Klercker för resten än var. Det var också
nog endast till namnet han blef öfverbefälhafvare, ty alla
omsorger hvilade på den handlingskraftige Adlercreutz.
Sedan hufvudarmén efter stilleståndet vid Lochteå dragit sig
till Himango, begynte man därstädes förstärka positionen medelst
uppförande af jordvallar, men för öfrigt gjordes stort intet. Armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
