Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en själfständig öfverbefälhafvare voro nödvändiga; på denna
post fordrades mera målmedvetenhet och handlingskraft, än han
förmådde prestera.
Snart nog varseblef Knorring, att den overksamhet som han
jämte andra så skarpt klandrat hos Buxhœvden, var betingad af
omständigheterna, och han måste nu själf göra sig skyldig därtill.
Det hade nog varit lätt att kriticera och klandra, men på närmare
håll tog allt sig annorlunda ut, och han upptäckte en mängd med
företaget förenade svårigheter, hvilka ej stodo i hans förmåga
att besegra. Det var ingen lätt sak att för de talrika
truppstyrkorna hopbringa lifsmedel i tillräcklig mängd; hästar för
transporterna var det nästan omöjligt att anskaffa, och soldaterna voro
alltför bristfälligt utrustade, för att kunna trotsa den ovanligt starka
kölden. Huru länge isarna skulle bära, kunde man naturligtvis ej
beräkna; de voro visserligen starka för tillfället, men af en kraftig
storm kunde de när som helst uppbrytas, och då vore hela
företaget förloradt. Dessutom erhöll Knorring underrättelser från
Åland, enligt hvilka han drog slutsatsen, att svenskarna därstädes
voro betydligt talrikare än man i Petersburg förmodat.
Nämnda omständigheter föranledde Knorring att dröja med
utförandet af kejsarens befallningar, och i en skrifvelse framlade
han för monarken alla de ofantliga svårigheter, hvilka hindrande
reste sig i hans väg.
Tiden hade emellertid framskridit till slutet af februari, då
Knorring erhöll ett bref af kejsaren, hvari denne uttalade sin
förvåning och sitt missnöje öfver dröjsmålet. »Jag är van», skref
kejsaren, »att fordra punktlighet i fullgörandet af mina befallningar
och tycker icke om att upprepa dem. Jag hoppas att det är sista
gången ni därtill tvingar mig.»
Knorring sökte dock ännu en gång rättfärdiga sig och sände
yttermera till kejsaren en skrifvelse, hvari han upprepade de förra
motiven. Befarande ett starkt motstånd på Åland, bifogade han:
»där kunna vi vänta oss ett starkt motstånd, ty emedan de
fientliga trupperna stå på stället, äro de icke utmattade, då däremot
vi utan hviloställen måste tåga 80 verst isväg emot väl befästade
stränder och för att komma till Åland nödgas tränga oss fram på
obanade vägar och snöskare . . . Om vi öfvergå till svenska kusten,
så drabbar oss där ett oändligt elände. Oafsedt den oss
tillmötesryckande, till förtviflan bragta fienden, skola vi, som icke mera hafva
någon kommunikation med egna kuster, utan omgifvas af
fientliga vapen, både manskap och hästar, alla utan undantag, af brist
på proviant och furage omkomma. Van att såsom en rättskaffens
och lydig soldat uppfylla alla Eders Kejserliga Majestäts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
