Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning I - Det onda musikaliska representant - Den lagbundna tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätta honom. Hans musik var ful, tråkig och
talanglös. Recitativet, som i operan endast fick begagnas
i anmälningsroller, blev nu första partiernas, sedan
blev hela hans opera recitativ; svagheten blev hans
styrka, felen förtjänster; fula dissonanser blevo välljud.
Sedan han kastats mellan partierna, upptogs han vid
sekelslutet av äfflingarne, som upptäckte hos honom
det perversa eller bakvända. Äfflingarnes bönor
utnämnde sig till Wagnerianer, och jag märkte straxt att
alla omusikaliska voro Wagnerianer. Men de måtte
haft någon känsla av Satanismen, ty de förföljde alla
som icke ville dyrka. De snokade reda på om man
var rättrogen, och om man icke var, så förföljdes man.
Och vågade man föredra en vacker melodi framför
dessa katzenjammer-disharmonier, så förklarades man
vara omusikalisk. Många tvungos då för husfredens
skull röka åt Baal, och därför ökades det imaginära
partiet. Men mitt i detta larm av Wagners
kavallerimusik (trumpeter och pukor) kom Glucks Orfeus upp,
och den musikaliska mänskligheten andades;
Beethoven blev på modet. Och vi vågade åter glädjas åt
Mendelsohns Midsommarnattsdröm, Mendelsohn, som
äfflingarne spottat ner och kallat musikens förstörare!
– Jag förstår det gränslösa hatet mot Wagner; det
sunda hatet mot det onda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
