Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Om kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev nedsablad, då. Men tio år senare spelades den,
och befanns vara bra, och sedan har den givits hundra
gånger minst.[1]
Denna stora recensent-auktoritet var döv, men
bedömde ändock teater-föreställningar. Han hörde ju
galet eller ingenting, vilket är en stor olägenhet för
teaterförfattare.
I vår upplysta samtid ha två döva gummor börjat
utge en teatertidning.
Thorild skrev ju kritik på kritiker, men han är nu
död, och Aristofanes är också död, men hans
Ekklesiazusai eller Kvinnfolksförsamlingen lever och kunde ges.
Men nu mera frågar jag aldrig om det finns
objektiv kritik.
Dock det finnes en kritik, som kan objektivt
bedömas av den sakkunnige, och det är okunnighetens.
Recensenten ser spelas på teatern en skickligt
kacherad kopia av en ospelad pjäs, och han faller i
beundran. Men strax därpå får han läsa originalet som
var tryckt, men ospelat och okänt. Han hade gjort
originalets författare orätt, emedan han icke kände det.
Jag beundrade för några år sedan en novell om ett
lejon och ett barn. Nyss fick jag läsa Goethes novell
om Lejonet och barnet (i Goethe och Eckermann). Om
båda kommit på samma idé, skulle utrönas vem som
gjort det bäst, men om Goethe varit uppfinnaren,
skulle beundran för epigonen reduceras i värde.
Den som kallar Törnrosens bok (1832-51)
originell i stil och uppfinning, borde först läsa Jean Pauls
Titan (1800), eller Tieck, Novalis, Fouqué, Hoffmann,
men hälst Jean Paul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
