Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Deras känslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Till mig, är du tokig?
– Du älskar honom! Gift er!
Nej, det ville hon inte; hon tyckte inte om
skandal; den behövdes inte; och för sina känslor behövde
hon inte redogöra.
– Det var nog! Kärleken är väl en känsla om
något!
Mannen sade sitt ultimatum: – Aldrig Alfons
mer i huset!
Dagen därpå erhöll f. d. vännen det brev som
skrevs kvällen förut, med ryggen utåt.
Detta brev innehöll en anfordran att Alfons skulle
gifta sig med frun. Alfons var nog fräck eller modig
att avlämna muntligt svar:
– Jag ämnar aldrig gifta mig.
– Utan fortsätta med snylteriet... parerade
mannen.
Hemmet var emellertid förstört, frun höll på att
dö, barnen ledo, och mannen måste för sin frids
skull, för de smås, inlåta sig på den förödmjukande
kompromissen, att Alfons finge komma på besök, då
mannen var borta.
Alfons var nog låg att gå in på villkoren, och han
gjorde det så oblygt, att han vid gästabuden uppträdde
som värd och kommenderade tjänarne och vinkällaren.
Någon anmärkte därvid, ganska cyniskt men icke så
oriktigt:
– Om han åtminstone vore älskaren! Men han
låter sig älskas!
Historien tog ett hastigt slut dock! Det fanns
nämligen en vuxen son i främmande land, och när
denne kom hem, så gjorde han som Odysseus med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
