Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Deras känslor - Kindpusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friarne, icke fullt dock, ty han sköt icke Alfons, men
han gjorde något annat.
Vännen låg sjuk en tid; sedan var han nog naiv
gå omkring och beklaga sig:
– Mänskorna äro så underliga, sa han! En ren,
ointresserad, stor känsla, den förstå de inte värdera.
Och våra känslor. Ja! – – –
Men hemmet var skövlat. Makarne kunde icke
återfinna varann, ofrid blev rådande, barnen ledo, och
hela det långa livet låg framför de två olyckliga i kval
och grämelse.
Ett halvt år efter hade Alfons upptäckt ett nytt
hem, och det håller han på att rasera nu!
Men nu vågar han icke gifta sig, ty då vet han
vad som väntar, när hans Karma en gång börjar
avveckla sig!
Jag ser honom, tvingad att ha gift sig, sittande
om aftonen med frun och »vännen». Och jag hör
vännen, som säger:
– Gå och lägg dig du!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
