Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning III - Sömngångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta henne fara fram hur hon ville; och han skulle icke
begagna hårda ord.
Hårda ord fruktade hon mest av allt, ty de
väckte henne. De verkade som dynamit på
hennes förstenade sinne och känslor. Och det hon kallade
förlora förståndet var liktydigt att få igen förståndet,
vakna till självmedvetande, se sig i spegeln och känna
sig själv.
Hennes jag liknade en sidenballong, som vid
minsta reva kunde falla till marken. Därför hennes
fruktan för kanter och uddar.
Hon tyckte om det fina; det betydde: låt mig
hållas, säg mig icke emot, ty då förstör du min
väv av spindelnät, varmed jag håller dig fången.
Så somnade hon om, och började sina
föreställningar såsom jungfru, med skövlad ungdom, giverskan
som gett honom allt (där intet fanns),
fordringsägerskan, den instängda slavinnan (som löpte fritt), den
förtryckta kvinnan, som icke fick ha en egen mening
(om att slottet var inbyggt), som han berövat
livsglädjen.
Vart femte år väckte han henne med en
dynamitpatron; men så somnade hon igen. Och så började
hon fabulera igen ur samma parlör. I trettio år höll
hon på att dikta sin karaktär, biografi, sina åsikter,
sin smak, sin religion. Då var hon bliven femtio
och hade betar fram i munnen, muskler och fett i
överflöd, grått men färgat hår, som luktade talg. Hon
var gumma, men visste det inte.
– Se på mina tänder, sade hon. Jag har alla i
behåll (men en var konstgjord; minst en).
Hon gick bararmad på dotterns bröllop och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
