Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt I. I gathörnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN OKÄNDE.
Uppriktigt sagt så tror jag inte på dem, men
likafullt så återkomma de alltid. Äro icke älvorna
osaliga andar, som ej nått försoningen? Jo! Då är
jag också ett trollens barn. En gång trodde jag
försoningen nära; det var genom en kvinna, men ingen
villa var större, ty därmed började det sjunde helvetet.
DAMEN.
Ä, så ni talar. Ja, ni är en osalig, men ni skall
ej förbliva så.
DEN OKÄNDE.
Ni menar att klockors klang och vigt vatten skulle
lugna mig... Jag har försökt, men det blev endast
värre. Det blev mig som den onde när han ser
korsets tecken. Låt oss tala om er nu!
DAMEN.
Det behövs inte! - Har man någonsin beskyllt
er för att missbruka era gåvor?
DEN OKÄNDE.
Man har beskyllt mig för allt. Ingen i min stad
var så hatad som jag, ingen så avskydd. Ensam fick
jag gå, ensam fick jag komma. Gick jag in på ett
offentligt ställe, flyttade man sig fem alnar från min
plats. Ville jag hyra rum, var det upptaget. Prästerna
lyste bann från predikstolen, lärarne från katedern och
föräldrarne i hemmen. En gång ville kyrkorådet taga
mina barn ifrån mig. Då förgick jag mig och lyfte
näven mot - himlen.
DAMEN.
Varför är ni så hatad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
