Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samma sal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRESTAREN.
Säg lite mer vackert om kvinnan!
DEN OKÄNDE.
Jag hade en gång en väninna. Hon märkte
snart att när jag drack, blev jag fulare än vanligt...
hon besvor mig därför att icke dricka!... Jag minns
en afton... vi hade talat tillsammans många timmar
på ett kafé. När klockan blev inemot tio, bad hon
mig gå hem och sova och icke dricka mer. Vi skildes
efter att ha sagt godnatt. Några dagar efter fick jag
veta att hon gått ifrån mig den aftonen till ett stort
sällskap, där hon rumlat till morgonen - »Nåväl!»
sade jag, som då sökte allt gott hos kvinnan; »hon
ville mig väl, men måste själv solka ner sig den
gången för sina affärers skull.»
FRESTAREN.
Det är vackert tänkt, och kan försvaras! Hon
ville ha er bättre än sig själv, högre och renare, att
kunna se upp till er! Kan ni bortresonera detta lika
vackert? Kvinnan är alltid elak och missnöjd mot
sin man, och mannen är alltid god och tacksam mot
henne; han gör allt för att vara henne till lags, och
hon allt för att pina honom.
DEN OKÄNDE.
Det är inte sant! - Det kan se så ut, förstås,
ibland i... Ja, jag hade en gång en väninna, som
påbördade mig alla de fel hon ägde. Hon var till
exempel ytterst kär i sig själv, och kallade mig
därför den egenkäraste av människor. Hon drack, och
kallade mig fyllhund; hon bytte sällan linne, och
kallade mig smutsig; hon var svartsjuk, till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
