Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENVÄGAR 23
ögonlocken, går hon med snabba, säkra steg mellan
hästar, bärare och åkdon utan att bli knuffad av
någon. Emellertid äro dessa ögonblick så förfärliga
för henne, att hon även om söndagarna vid samma
tid faller i ångest, fastän hon då är befriad från
tjänstgöringen.
När hon kommer in i vaktrummet, där fadren
vistas, brukar väbeln taga henne under hakan och
fråga henne hur hon mår. Detta har han gjort i
många år, men nu en dag, när han vill göra det om
igen, säger fadren med sträv röst:
- Låt vara med karesserna!
- Hm! svarar kamraten, det är ju vår Tekla.
- Jag tycker inte om det där, brummar fadren
igen. Kan du inte se, art flickan har lång kjol.
Tekla visste nu, att hon inte var barn längre,
och hennes blivande ställning som tjänare började
bli henne klar och oroade henne.
En middag hade hon smugit från sin sist
upptäckta gränd, vilken förkortade vägen över torget med
åtskilliga steg, och med ångest slående ner ögonen,
så att hon numera av vana verkligen trodde sig vara
osynlig, lämnade hon gångbanan vid husväggen och
begav sig ut på den fria platsen. Men i dag hade
man hackat upp isen och den låg i stora stycken kant
vid kant, så att det rörde sig som havsvågor under
fötterna. Vacklande sätter hon till att springa över
de hårda kammarna, undviker hästhuven på känsel,
när deras mjuka nosar snudda vid hennes kappärm,
hör körsvennernas rop som i en dröm, och skall sätta
foten på trottoaren, då hon törnar mot en herre, av
vilken hon endast ser ett par blankborstade kängor
och ett par blårandiga byxben, ty hon vågade ej se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
