Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artiklar - Stockholm sju på morgonen (1905)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig bortkommen och grips av ett slags hemlängtan till
mina trakter, som heta Östermalm; därför kastar jag
mig in åt höger på Hamngatan som leder hemåt; åt
vänster bär vägen ned till kontinenten, tänkande mig
alltid Centralen såsom inkörsporten till Malmö
(Stralsund-Berlin och så vidare).
På Hamngatans höjd har jag fått landkänning
igen och håller ned till mina kuster, som börja vid
Berzelii park. Nu är klockan 8 slagen; solen går
upp över Saltsjökvarnen och Sicklaön (tror jag), och
solgatan bländar mina ögon, så att, när jag passerat
Nybrohamnen och spårat in på Strandvägen, de
mötande människorna äro svarta och deras ansikten
osynliga. Med solen i bländat öga går jag själv synlig mitt
emot en människoström som jag icke ser, och det är
en särdeles angenäm situation.
Så viker jag in igen på Banérgatan, stiger sakta
upp till gatans ända, där jorden slutar och himlen tar
vid; i hörnet vid Karlavägen ser jag havet (Värtan)
och skären (Lidingön) och i nordväst över ekarna
står »Det växande slottet» (Hästgardeskasärnen) i full
illuniination, ty solen har tänt ljus i varenda ruta;
gullkronan lyser högst upp, och under altanen står en
vit gestalt... Jag har aldrig fått reda på vad det är
för vitmålat ting, vill inte Veta’t heller, för det är
mycket roligare på det sättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
