Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artiklar - August Strindberg om sig själv (1909)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG OM SIG SJÄLV 469
skarpskytt (vice korpral) kom jag på fältmanöver till
Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi på skyttelinje
(tiraljerade) i en skog på ett högt berg; plötsligen
vid en brant, mellan träden, fick jag se havet -
och skären. Men jag förstod inte vad jag såg; det
blåa havet såg ut som himmeln och skären liknade
ju stackmoln, simmande i detta blå! Jag föll i en
extas och i gråt (ännu alltjämt). Det var icke jorden,
det var något annat! Vad var det? Ett ancestralt
minne? Vet inte! Men sen gick alltid min längtan
dit; och går ännu, trots allt! Ännu för tre år sedan
fick jag samma underbara intryck av de första stora
fjärdarna; något överjordiskt; och att de gingo uppåt,
icke lågo efter vattenpasset! Ensamheten, den stora
tystnaden, det rena (vattnet), där en herrgård, en
stuga, en odling endast uppträder störande och fult!
(Se i mina böcker!)
Vilka av de betydande män och kvinnor ni träffat
minnes ni med största sympati?
Av landsmän känner jag så få storheter, emedan
mitt kanna (öde) håller mig nere bland småfolk. I
sällskapet Idun råkade jag ju ’Storgubbar, men de tyckte
inte o m mig; de kände väl att jag var zigenare
(boheme) och att jag lurade på dem såsom
samhälls-kompromissarier. Professor Scholander, som sett
Gillets Hemlighet, lär ha fått in mig i Idun och jag
vördar hans minne. Professor Adolf Erik
Nordenskiöld, sorn var en enkel och oförfalskad natur, var
mig mycket sympatisk, och han tog mig under ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
