Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barnsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fordringar. Han hade nu kommit till den punkten att
han förlåtit sig; felet fanns icke mera, och det
kändes i samvetet som om han aldrig begått det.
Fullkomligt ett underverk, menade han, och som han ville
lära bort åt andra. Men de andra, de hade icke
glömt hans fel, och därför kallade de honom
egenrättfärdig och skenhelig, vilket var honom ofattligt, ty
han älskade det glömda felet, emedan det blivit hans
räddning, såsom ock Paulus säger, att man skall
glädjas över motgångarne, emedan de äro Guds medel
och vägar. Och det som människorna kallade ont
och trodde komma från den onde, härleddes raka
vägen från Gud, vilken själv säger: Jag som gör
ljuset och skapar mörkret, jag som frid giver och
skapar det onda.
Följdriktigt hade han utvecklat detta, och när
han hörde att någon begått ett fel, så log han och
tröstade. – Det gör bara gott! Nu är han räddad!
Ni ska inte vara ledsna för så litet. Han kommer
sig nog!
Nu när han överraskat den felaktige Ömans
gosse och sett dennes långa blickar över till det
frestande Fagervik, begagnade han tillfället utså ett
frö, som dock icke föll i den rätta jordmån när det
kastades i ett ungt sinne.
Torkel avvaktade nämligen icke fortsättningen
utan gled ner från berget som predikaren kallat
Garizim och försvann i småskogen; tagande solen på
ryggen ilade han med långa steg hemåt.
Han hade sett Canans land från ett högt berg,
och nu kände han att de på den här sidan bodde
i öknen, vaktmästar Vickberg måtte tänka och säga
vad han ville.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
