Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barnsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nykter aldrig talade om sina angelägenheter. Fastän
han var en stark och smidig natur, kunde han
knappast vänja sig vid dessa uppträden. Av sin mor
hade han lärt att göra sig döv och blind, göra sig
hård, och låta’t rinna av sig, men detta retade fadren
ändå mer. Denne kände på sig, att hans ord icke
trängde fram dit de ville.
– Hör du, vad jag säger? röt han då.
Nu gällde för Torkel att svara eller icke svara.
Svarade han icke, så förnyades tillropet:
- Svarar du lymmel? Hör du?
Svarade han nu, gällde det att få det rätta
undergivna tonfallet, ty kom svaret det minsta kantigt eller
uddigt, så small det.
Dagar funnos då det var lika galet antingen han
svarade eller inte, och när han då visste att det
skulle smälla i vilket fall som hälst, bestod han sig
nöjet att slunga ut ett oförskämt: – Visst hör jag,
under det han kröp ner till öronen i tröjkragen.
Läget var nu kommet därhän att det måste smälla.
Torkel tittade i lä och lovart, om icke räddning fanns.
Och se bakom focken sam en ejderkulle.
– Ådfågel i lä! varskodde han.
Fadren kastade rortaljan över huvut, bekräftade
sakförhållandet och slängde bössan till kinden. Torkel
gjorde en tyst bön för ett lyckligt skott, ty bommade
han, då...
Skottet brann av, och två bukar i vädret.
– Fall! kommenderade lotsen. Och strax därpå
håvade han in bytet; grävde med tummen i
bröstfjädrarne, och uttryckte sin belåtenhet med ett
grymtande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
