Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barnsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Torkel flydde, och kastade sig över gärsgården,
sprang genom skogen så länge han orkade och föll
slutligen över en trärot.
Han var så uppgiven av trötthet och så
andfådd, att han lät sig bli liggande, och nu grät han
ut, över hela livet, alltsammans; men hans största
sorg var den över den förlorade tron på detta
paradis och de goda människorna som skulle bo här. Då
här var så skönt och så ont, hur skulle det icke vara
ute i världen!
Slutligen hade han gråtit ut, reste sig och gick,
utan mål, bara för att gå. Mellan stammarne såg
han ett långt rött hus, långt som ett skepp och lutande
akterstäven. Detta var nytt och okänt; och ett
surrande läte hördes, som när nattskäran sitter på
berget och spinner. Han kom närmare och såg något
ändå konstigare. Två karlar gingo baklänges och
drogo i någonting. Nyfiken närmade han sig det
hemlighetsfulla huset, och fattade snart att det var en
repslagarbana. Harmlöst givande efter för sin
vetgirighet ställde han sig invid stängslet och betraktade
noga hur man gjorde tågverk. Antingen nu
repslagarne funno sin kräftgång löjlig, eller de tyckte
att pojken såg överlägsen ut där han stod
sysslolös och »övervakade» deras arbete, nog av... i
ögonblicket flög ett vedträ mot Torkel och träffade
stängslet framför hans ansikte; och ett rått »va gapar du
på?» beledsagade kastet.
Det kom så oväntat och utan orsak, att gossen
kände bitterheten dubbelt, i synnerhet som han
beundrat arbetarnes skicklighet att få blårna
förvandlade till ett alldeles jämntjockt rep.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
