Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne befria honom från det givna löftet att ej gå
på kaféet.
- Längtar ni tillbaka dit ner, sade hon med
sin moderstämma. Tänk på er lille son!
De gingo ut, stumma i den mörka men
stjärnklara kvällen. Han hade bjudit henne sin arm för
första gången; och pelerinen på hans kappa vajade
för vinden så att den slog henne i ansiktet.
- Detta har jag drömt förut! sade hon. Men
han svarade icke.
När de kommo till hennes port, tog hon hans
båda händer, såg honom i ögonen, och sade:
- Gå icke dit! icke till vännerna!
Därpå fällde hon floret, och innan han läst
hennes avsikt hade hon - med fällt flor tryckt en
kyss på hans mun. När han sträckte ut armarne!
för att famna henne, var hon innanför porten, som
låstes och han stod fullständigt handfallen, och utan
att kunna förstå hur det gick till. Därpå följde: Hon
älskar mig, och har icke lekt med mig! Men denna
djärvhet; ja, men hon fällde ju floret, det var
blygsamt, och hon flydde, häpen över sin handling. Det
var originellt, men ej oblygt; andra länder, andra
seder!
Men för en man att icke ge första inseglet, utan
mottaga det, var något förödmjukande. Och likafullt,
han skulle aldrig vågat utsätta sig för en örfil och
ett gapskratt... Väl att det var skett, nu hade han
visshet och det var till fyllest!
Hon älskade honom! Att vara älskad var ju att
säga sig: jag är då icke så dålig då, efter som någon
kan se upp till mig, tro mig om gott. Och därmed
vaknade självkänslan, hoppet, förtröstan, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
