Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände sig ung igen, färdig att börja en ny vår. Han
hade ju visserligen endast visat henne sina goda
sidor, men vanan att för tillfället undertrycka det
dåliga hade lett till det godas framletande, och det
var ju hemligheten i karlekens förädlande makt, vilket
icke var någon komedi. Genom att taga den
ädelmodiges roll, kunde man mycket lätt så sätta sig in
i rollen att den blev natur. Och enär deras tycke
vaknat genom personlig sympati eller vänskap, visade
den sig vara av rätta halten; att han senare upptäckte
hennes skönhet och blev tjusad av henne som kvinna,
var ytterligare en garanti för att allt här utvecklat
sig i riktig följd, och att han ej endast dårats av ett
fagert yttre. Han hade nog anat hennes brister och
blundat för dem, men det var ju kärlekens plikt och
stora prövosten, ty utan överseende vore ju icke
kärleken.
Han åkte hem och skrev brevet som skulle
skrivas. Det slutade så: »Nu lägger mannen sitt
huvud i ert knä till tecken att det goda hos er får
makten över hans onda; men missbruka icke er makt,
ty då har ni att vänta tyranners vanliga öde.»
Följande morgon hade han avsänt brevet med
ett gångbud.
Ilmarinen den finske vännen stod vid sänggaveln
och såg hemlighetsfull ut.
- Nåå, sade han, ska du sta igen, nu?
- Ja! det ser så ut!
- Och det vågar du?
- Våga bli olycklig i värsta fall; olycklig är man
ändå i alla fall!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>