Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu sitta de i Pimlico, bortom Londons
Westminster åt Chelsea till. En visit var gjord och så var
det slut. Alla människor voro borta, teatern stängd,
en fullkomlig afrikansk hetta rådde, så att själen ville
lämna hyddan för att söka svalka högt upp och man
kände sig döende från morgon till kväll.
Den annalkande nöden hade tvungit honom
slutligen att motvilligt sätta sig att skriva; men som han
konsumerat det mesta av sina upplevelser, måste
han tillgripa ett ämne, som egentligen var fridlyst.
Han gjorde våld på sig, övervann alla hänsyn, och
började.
- Nu skriver jag, berättade han triumferande...
Vi äro räddade!
Och frun kom in och såg huru första sidan var
fylld med bokstäver.
Öm en timme kom hon igen; men då låg han
på soffan, jämrande sig.
- Jag kan icke! Hellre må vi förgås!
Hon lämnade rummet utan att säga ett ord, och
när hon smällt igen dörren, reglade han den. Tog
sedan fram ur sin kappsäck en grön lärftspåse, vilken
innehöll ett stort antal pappersark fullskrivna med
årtal. Det var den bland hans vänner mycket
omtalade »Yttersta domen».
Det var ett historiskt arbete, däri han från en
ny och djärv synpunkt behandlade världshistorien
som naturvetenskap. En tillämnad foliant som aldrig
skulle bli tryckt, kanske, men säkert aldrig ge några
pängar.
När han arbetat ett par timmar, kände han den
vanliga oron då han icke sett sitt andra jag och
gick därför ned för att se henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
