Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här brukade han således återfinna sig, sig själv
och ingen annan. Här fick han sina stora tankar,
här höll han sin andakt. Den sista tidens obegripliga
händelser och det djupa lidandet hade kommit honom
att ändra ordet Öde till Försyn, därmed antydande
att ett medvetet personligt väsende styrde hans bana.
Han kallade sig numera Providentialist för att något
namn ha, med andra ord: han trodde på Gud, utan
att nogare kunna angiva vad därmed menades.
I dag drog ett vemod genom honom, liksom om
han sade farväl till dessa ängar och snår. Något
förestod som han anade, men även fruktade.
Hemkommen fann han huset tomt. Frun var
borta, barnet borta.
När han frågade pigan, som slutligen infann sig,
var frun var, svarade hon näsvist:
- Frun har rest.
- Vart?
- Till Odense.
Han visste icke om han trodde det eller ej.
Endast ett stort behag fann han i tystnaden och
tomheten. Han andades oförgiftad luft, njöt av
ensamheten, ,och med ett Buddistiskt orörligt lugn gick
han till sitt arbete. Kappsäcken var redan snörd
och respängarna skulle komma som i dag.
Eftermiddagen gick. När han såg ut genom
fönstret märkte han en ovanlig stillhet omkring stora
byggnaden; inga av släktingarne syntes. Däremot
sprang hans piga fram och tillbaka liksom om hon
avlämnade rapport.
En gång frågade hon om herrn önskade något.
- Jag önskar intet! svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
