Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Lurad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LURAD 387
som hänt. Ville du inte begagna tillfället och frigöra
dig, emancipera dig från att äta nådebröd?
- Jo, så gärna jag lever.
- Gör det då! Arbeta!
- Jag har inte lärt något.
- Gör vad du kan! Se efter ditt hus!
- Det är intet arbete.
- Det har du rätt i. Därför återstår bara att
fortsätta att göra ingenting. Samhället har givit dig
den rollen!
- Det är en fin roll!
- Du inser det nu!
- Jo, nu inser jag det. Jag är dömd att till
döddagar äta en mans bröd. När min far inte längre
kunde föda mig, så drog min mor ut mig på
marknaden för att upptäcka någon annan som skulle kunna
föda mig.
- Och så upptäckte hon mig. Därmed steg
din fars kredit, och jag har troligen skaffat honom
igen många gånger vad han lagt ut för mig. Så stå
sakerna nu, och vad vill du man skall göra åt det?
- Ingenting!
- Nej, jag ser verkligen ingenting att göra åt
det. Så är det hela vägen: ihåligt bara, uppstoppat.
Vadd! Vadd alltsammans!
Löjtnanten blev knarrig och frun olycklig. Efter
två år voro de skilda. Löjtnanten dömdes att lämna
hustrun underhåll till döddagar.
- Det är dyra saker de där, sa kaptenen vid ett
middagsbord på källaren.
- Äkta vara är dyr, sa löjtnanten, men när den
är så dyr, så skulle man åtminstone få prova den
först.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
