Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Övertro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖVERTRO 397
I Barbizon, målarkolonien, levde en ung
engelsman, målare, drömmare, oskyldig, oerfaren. Han
hade alltid trott på kvinnan och tänkte högt om henne.
Han blev kär i byns sköka och förklarade henne
sin kärlek. Hon mottog hans anbud mot löfte om
giftermål.
De förlovade sig.
Kamraterna ansågo sin skyldighet vara att
upplysa honom om kvinnans karaktär och yrke. Han
svarade att det var förtal, och att han visste att
hon var oskyldig.
Kamraterna överbevisade honom om hans
misstag. Han svarade att de ljögo, att de voro cyniska
och mera dylikt, och han försäkrade att de icke
kunde rubba hans tro på kvinnan.
Häromdagen var det folkfest i byn och det
dansades.
Engelsmannen var på dansen med sin fästmö.
Det var en grym syn. Hon, utspökad, brun under
ögonen, gammal, utvakad, kastade ögon på sina
forna kunder; han lycklig, stolt, oskyldig, föremål för
böndernas löje.
Men han såg ingenting, ingenting annat än
henne. Ty han älskade henne. Hade han gripit
henne på bar gärning med en man, skulle han
troligen ursäktat henne eller trott att han såg miste.
Se, det är mannens kärlek, det. Han älskar.
Varför? Därför att han älskar. Motiven? Att han
älskar. Intressena? Att han älskar!
Kamraterna beklaga honom och skylla på hans
oerfarenhet.
- Det är dygdens lön, säga de, utan att ha läst
förra delen av Giftas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
