Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Fru Brita på Storö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU BRITA PÅ STORÖ 209
När Ester och Max kommo ut till Storö villa,
sågo de vita lakan för fönsterna. I salen möttes de
av de små barnen, som voro svartklädda. De hade
intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i
den frid och tystnad, som rådde efter stormarne.
- Mamma är död! sade gossen, liksom om han
berättat vad som hälst, och med ett litet drag av
stolthet över att först kunna komma med en nyhet.
När Ester inträtt i modrens rum med
hushållerskan, erinrade hon sig genast vara medicinare, och
undersökte den döda kroppen, som verkligen befanns
död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som
det hon observerat vid deras sista möte, när fadrens
rytande hade hörts från trädgården, vilket gav henne
anledning tänka på en psykisk orsak till dödsfallet.
Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det
existerade känslor och sådant, som icke kunde
härledas ur celler och vävnader.
När hon konstaterat det hon ville, frågade hon
hushållerskan:
- Har patron, har min far visat sig här i huset
sedan han lämnade det?
- Nej, det har han inte; men... men han är
visst sjuk i sinnet; ty man har hört honom... hela
natten, och dagen här ute på skogen.
- Hört honom?
- Ja, han har skrikit, så att frun inte kunde få
sova. Men så fort frun var död, tystnade han.
- Så eget! - Var finns han nu då?
- De säger att han bor i prästgårn.
Ester gick ner till Max, som satt vid pianot och
låtsades spela, utan att trycka ner tangenterna.
14 - Strindberg, Götiska rummen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
