Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Sjönödslöftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller
någon annan, men är olyckan framme, menade hans
vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.
Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken
skulle gå från land med bössan och Vestman själv
smyga med ökan mellan iskokorna och där passa
de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått
på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
stranden.
Nu hade han fått pojken i land just före
solnedgången, och själv tog han till att ro med ett
par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
bullra, och med en vit skjorta över kläderna för
att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och
packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
en bräsch visade var djuren gått upp och där de
sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
Vestman satt där väl gömd och höll gadden
i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om
fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro
där, det var inte tu tal om det, och han hade hört
dem ge skall, men att de skulle just välja den här
vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den
stora frågan.
Knall! hördes det i land bakom tallarna, och
så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och
därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
traskande på isen, som när nakna mänskor springa
på ett kammargolv.
Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum
hela tillställningen i själva verket varit, stack ett
lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>