| 280 |
Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den nyfrusna viken.
Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till sällsyntheterna.
Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från manfolket.
Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera
| 281 |
Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel, alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande omständigheter funnos eller borde få finnas.
| 282 |
Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra, såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,
| 283 |
När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta innehåll:
»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
| 284 |
Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och frågade såsom för formens skull:
-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
-- Ja.
-- I alla punkter? återtog domaren.
-- I alla! svarade Ek.
-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori höra, då
icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt
| 285 |
År och dag etc. etc.»
-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses styrka bekännelsen?
Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den uppmärksamme nämndemannen.
Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska honom något i örat, vilket
| 286 |
-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
-- Nej!
Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde det!
-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i
| 287 |
Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex karlar.
Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.
Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.
Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en blyertspenna på en bit papper.
-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig, blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du
| 288 |
Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det han knep ihop ögonlocken.
-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana han ej kunde behärska.
Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren måste lyfta handen för att stilla stormen.
Därpå tog han ordet.
-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?
-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
-- Vet du att domen går på livet?
| 289 |
-- Ja!
-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
-- Nej! Jag hoppas få det!
Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts genomträngande blickar.
-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
-- Nää!
Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen ordet.
Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda få stanna?
Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att utrymma salen från obehöriga.
När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:
-- Vad har nämndeman att andraga?
Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,
| 290 |
-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till
| 291 |
-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag invändningen obefogad.
-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse, men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller misshandlare -- följande frågor:
Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin hustru?
När började detta beslut fattas?
På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började uppstå?
Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,
| 292 |
-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på den avlidna!
-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett få dessa frågor framställda.
Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan beviljades.
-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista handläggningen av målet.
Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
| 293 |
-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din hustru?
Ek tänkte länge; därpå svarade han:
-- Nej, det kan jag inte.
-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte säga det?
-- Det är så långt sen dess.
-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
-- Ja!
-- Hur länge var du gift?
-- Sjutton år!
-- När började ditt beslut att döda henne?
-- För sex år sen.
-- Hur började det?
-- Jag fick hat till henne.
-- Varför?
-- Det... kan jag inte tvingas säga.
-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare fängelse».
-- Det är tortyr det?
-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt beslut?
-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte göra't själv,
| 294 |
-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut började fattas just då?
Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att domen skulle falla inom åtta dagar.
Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
| 295 |
-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i färgen.
-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni om saken?
-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var
| 296 |
-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer för sin vidskepelse.
-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist söka ändring.
Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet
och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles
bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
nosade i hans affärer.
