Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tusenåriga riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TUSENÅRIGA RIKET 189
Vid middagstiden öppnades fängelserna, och
fångarna mottogos som hjältar och martyrer. De
fördes in i de förnämes hus, sattes till bords och
fingo sina fötter tvättade av senatorer och deras
hustrur.
- »Alla äro vi syndare och hava intet att
berömma oss av.» Dessa fångar hava lidit sitt straff,
medan vi gått fria!
Så talade man.
Aldrig hade mänskokärleken och
barmhärtig-heten visat sig så, sedan kristendomens första dagar.
Nu ville de sjuka på hospitalen komma ut under
bar himmel, och deras sängar buros ut på gator och
torg. Allt som levde ville ut under bar himmel, och
familjerna flyttade ut sina möbler på gatan.
Fåglar släpptes ut ur burarna, och hästarna ur
stallen. Först vandrade dessa omkring i staden, men
när de vädrat den friska luften och sökt sig ut
genom stadsportarna, satte de i väg ut på Kampanjan
ätt söka några gröna fläckar; men många blevo
kvar i staden och lågo här och var, under det barnen
klättrade på deras ryggar. Barnen voro de enda,
som icke hyste någon fruktan. De sprungo och
lekte som eljest, glädjande sig åt friheten och det
ovanliga. Ingen ville tukta dem, och då de icke
förstodo varom frågan var, förblevo de sorglösa och
lekfulla.
Nyårsaftonen var kommen, och ångesten hade
stigit. Man såg herrar och tjänare omfamna varann
gråtande, de ena bekännande sin hårdhet, de andra
sin oärlighet. Gamla fiender, som möttes på gatan,
togo varandras händer, och ledande varandra som
barn vandrade de upp och ner, sjungande lovsånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
