Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 HÖVDINGAMINNEN
- Nu kommer jag! sade den kloke Ulf.
Han var den yngste och hade alltid varit
förtryckt av bröderna; därför hatade han dem liksom
han hatade allt levande som stod honom i vägen, med
undantag dock av Dag. Ehuru äldre med ett år,
hade han av Ulf alltid betraktats som den yngre
emedan han var så vek; och detta var Ulfs enda
mänskliga känsla att han höll av sin broder, snarare
som en liten syster dock.
- Gråt inte nu, sade han till brodern, så ska vi
fara till danerkungen.
- Men vi skulle hämta far.
- Han har tagit sig hem själv och sitter redan
hos mor. Men jag är född att tjäna konungar!
Och han samlade allt guldet i lilla båten, borrade
koggen, tog Dag ombord och seglade, alltjämt
söderut.
De följde kusten och skötte sig väl. Dag sörjde
både far och bröder; den frid, som inträtt i båten,
gav honom tröst; hoppet att få se nya, vackra länder
stärkte hans mod; men ofta måste han vara ensam,
och då gick han ut i framstammen, satte sig på
sprötet med ryggen åt båten, och seende endast
vattenspegeln framför sig, tyckte han sig gå fram
på vattnet. Ulf lät honom hållas, snäste honom
aldrig.
Ibland hördes Dag sjunga små sorgsna visor,
som han sannolikt gjort själv, ty Ulf kände dem icke.
De handlade mest om mor och far och stora bröder;
men ibland kom den lille i skogen fram. Dag tycktes
känna honom, men icke hans öde; och han sjöng
sina önskningar om hans välgång. Han bad skogens
små fåglar plocka undan mygg och flugor för honom;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
