Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fadren. Sorgespel i tre akter - Tredje akten - Sjunde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FADREN 93
att hålla sig till. Nu är det bara skuggor, som
gömma sig i buskarne och sticka fram huvudet för
att skratta, nu är det som att slåss med luft, att
göra simulaker med löst krut. En fatal verklighet
skulle ha framkallat motstånd, spänt liv och själ till
handling, men nu... tankarne upplösa sig i dunster,
och hjärnan mal tömning tills den tar eld! Qe mig
en kudde under huvet! Och kasta något över mig,
jag fryser! Jag fryser så förfärligt!
LAURA
tar sin schal och breder över honom.
AMMAN går ut efter en kudde.
LAURA.
Räck mig din hand, vän!
RYTTMÄSTARN.
Min hand! Som du har bakbundit... Omfale!
Omfale! Men jag känner din mjuka schal mot min
mun; den är så ljum och så len som din arm, och
den luktar vanilj som ditt hår, när du var ung! Laura,
när du var ung, och vi gick i björkskogen med
gullvivor och trast, härligt, härligt! Tänk vad livet har
varit skönt, och så det blivit. Du ville icke det
skulle bli så här, jag ville det icke, och ändå blev
det så. Vem råder då över livet!
LAURA.
Oud ensam råder ...
RYTTMÄSTARN.
Stridens gud då! Eller gudinna numera! Ta
bort katten, som ligger på mig! Ta bort den!
AMMAN
in med kudden, tar bort schalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
