Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.
Det var ovanligt livligt i den numera övergivna
riddarhussalen. Tvenne skurfruar gingo omkring och
torkade damm, gammalt adeligt damm, som legat
kvar sedan 1865, då det skuddades av fötterna på de
bifallsstampande ädlingarne, höggrevligt damm, som
gnuggades av det blå klädet, när rikets herrar vredo
sig i ångest på bänkarne, friherrligt damm av det
finaste uniformskläde; men där låg även ofrälse
skrivardamm luggat av slitna svarta bonjourer, för
att inte tala om det som låg på läktaren, ty dit
hade inte fruarne kommit än.
Lantmarskalkens elfenbensstol stod tom; på
bordet låg klubban och några upplagor av vapenboken;
det såg ut som det varit auktion. Bakom stolen stod
Gustav Adolf (den 2:dre) och kastade tomma
marmorblickar ut över den tomma salen ända uppåt
Ehrenstrahls takmålning.
Men solen lyste in genom fasadfönstren och
skänkte en förnyande glans åt sköldarne på norra
sidan.
– Det var ena roliga tapeter, sade den yngre
frun, som ännu icke hade sett mycket av livet.
– Å, kära barn, det är deras skyltar, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
