Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silverträsket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ofta lade han sig på barnens klippa och sökte deras
små fotspår i mossan; eller lutade han örat mot
berghällen, som ville han lyssna efter deras muntra,
snälla skratt och oskyldiga gnabb på lek. Allt var
borta, så kapitalt borta, att tiden icke ens kunde läka
det såret, ty om han i en framtid återsåge dem, ja,
då voro de stora otäcka människor och icke mer små
kärleksfulla, tacksamma, oskyldiga väsen med själar
och kroppar så friska som vårblommor. Det var nog
slut, oåterkalleligt.
Men hur han gick, gick han dock aldrig till
kvarnen, ty där såg man hyddorna och ängen, och
så långt sträckte sig icke hans självförtroende. Och
kvarnen stod där som en vård med vingarna i ett
stort kors på de vackraste minnenas grav.
Det han icke ville, det skulle han dock.
En dag kom nämligen bud från hans förre sommarvärd,
som fått lunginflammation och vars liv var i
fara. I brist på läkare hade hustrun bett konservatorn
komma ner och råda, om han ej kunde hjälpa. Denne
svarade, att han var okunnig i läkekonsten.
Det kom ett bud till och bad konservatorn komma
ner, emedan den gamle sjuke hade något att säga
honom.
Att neka en kanske döendes bön vågade han ej,
ty folket skulle ha stenat honom eller lossat vådaskott
på honom.
Han gick därför, förbannade slumpen, som tvang
honom dit han ej ville och dit han minst gärna ville.
Kvarnen måste han förbi; och ned i dälden vid
stranden. Hyddorna, som stodo tomma och outhyrda,
såg han icke åt.
Inkommen till den sjuke, fullt vetande, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
