Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet. På altaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom
som är så snål! Det är väl för en person då?
– Nej två, sade källarmästarn och klippte med
ögonen. – I smårummen! Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på
samma gång över att han hört på skvaller och lät
ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.
– Jag undrar, sa han, vem det kan vara!
Hustrun hans är dålig och...
– Vad rör det oss, vem det där vidundret
behagar supera med. Har källarmästarn någon
aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde
Rehnhjelm, strålande som en yngling, vilken ser en
ljusning på sin bana.
– Lägg bort absinten i kväll, sade han, och
låt mig vara värd. Jag är så glad, att jag vill gråta!
– Vad har hänt? frågade Palander ängsligt; du
har väl icke fått någon roll?
– Jo, pessimist, jag har fått Horatio...
Falander blev mörk:
– Och hon Ophelia! tillade han.
– Hur vet du det?
– Jag gissade!
– Dina aningar! Det var då inte svårt att ana!
Tycker du inte att hon förtjänade det! Ha de någon
bättre vid hela teatern?
– Nej, det medger jag! Nå, tycker du om
Horatio?
– Å, den är härlig!
– Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
– Vad tycker du då?
– Jag tycker han är den störste uslingen av alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
