Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - I midsommartider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett fågelbo mellan stam och gren; och när trädet
gungade för aftonvinden, vaggades tre små dunungar,
som lillan straxt ville klappa.
– Nej, mitt barn, sade modren; rör aldrig vid fågelbon.
Och just när de stodo i strandstenarne, landade
den vita båten, alldeles vid deras fötter, men där fanns
ingen människa i den.
Då tog hon barnet och steg ombord. Och
genast vände båten och styrde ut ur viken.
När de seglade under kyrkudden, började alla
klockorna ringa, men så hurtigt och glädjefullt.
Och båten gled ut ur viken och kom ut på
fjärden, där öppna havet syntes.
Den lilla flickan lyste av fröjd, ty vattnet var
så blått och lugnt; och det var icke vatten mer, som
de åkte i, utan det var linblommor, som barnet
plockade med sin utsträckta hand.
Och blommorna böjde sig och reste sig som små
vågor viskande mot båtkanten. Oändlig syntes
linåkern breda sig framför dem; men så sveptes de in
i en vit dimma, och de hörde riktigt vågskvalp. Men
ovanifrån dimman klingade lärkors sång.
– Hur kan lärkorna sjunga på havet? frågade lillan.
– Havet är så grönt att lärkorna tro det är en
äng, svarade modren.
Nu skingrades dimman igen; himlen var blå
som en linåker och lärkorna höjde sig.
Då fingo de se, rätt ut i havet, en grönskande
ö med vita sandstränder, där vitklädda människor
vandrade hand i hand. Och den nedgående solen
belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
