Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Lotsens vedermödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och väntat Han var svart, hade en vit stjärna i
pannan och blod i ögonvrårna.
Som ingen flykt var möjlig, fanns endast angrepp
och försvar. Viktor kastade en blick på marken,
och se, där låg en gärsgårdsstör nyss huggen med
en klump i ändan. Den tog han opp och ställde
sig i posityr.
– Du eller jag! kommenderade han! Ett, två,
tre!
Nu började dansen. Tjurn backade först som
en ångbåt, och genom näsborrarne släppte han ut
ånga, rörde på svansen som en propeller; och så
gick det för fullt, framåt.
Det susade i luften, och så small det som ett
skott när stören träffade mitt emellan tjurens ögon.
Viktor var med ett språng åt sidan, men tjuren höll
kursen för fullt. Då förändrades sceneriet; till
Viktors stora förskräckelse såg han odjuret styra
ner mot skogsbrynet där i en ljus klädning hans
fästmö skyndade fram att möta sin fästman.
Då skrek han ur djupet av sin själ: – Upp i
ett träd, Anna! tjuren kommer!
Och så sprang han efter odjuret, slog honom på
bakbenen på smalaste stället för att krossa en
benpipa om det var möjligt. Och med övermänskliga
krafter fick han kolossen att sjunka ner på marken.
Anna var räddad och lotsen höll henne i sina armar.
– Vart skall vi nu gå? sade han. Vi gå väl
hem?
Att fråga henne varifrån hon kom, föll honom
icke in på grunder vi sedan få veta.
De gingo hand i hand, gångstigen framåt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
