Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hösten raskar undan och livet ökar fart med
den friskare luften som är lättare att andas. Jag
går åter ut om aftnarna och sveper mig i mörkret
som gör mig osynlig. Detta förkortar kvällen och
gör nattsömnen tyngre och längre.
Vanan att omsätta det upplevade i dikt öppnar
säkerhetsventilen för överskott av intryck och ersätter
behovet att tala. Upplevelserna få uti ensamheten
en anstrykning av avsiktlighet, och mycket av det
som händer förefaller satt i scen enkom för mig.
Sålunda blev jag en afton vittne till en eldsvåda i
staden, men samtidigt hörde jag vargarnas tjut från
Skansen. Dessa två ändar av olika trådar knötos
ihop i min inbillning, sattes i sammanhang och vävde
sig med tillbörlig ränning till en dikt.
Vargarne tjuta
Vargarne tjuta på Skansen,
isarna råma på sjön,
furorna knaka i backen,
tyngda av första snön.
Vargarne tjuta i kölden,
hundarne svara från stan;
solen gick ner efter middan,
natten börjar på dan.
Vargarne tjuta i mörkret,
gatornas lyktor sitt ljus
sända som norrsken i höjden
över de hopar av hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
